Man får inte:
-tro att man är något
-göra sig till
-ta andras tid och ödsla den på strunt
-tro att man är bättre än man är
-tro att man är yngre än man är
Och så den värsta synden en medelålders kvinna kan begå:
- Att vara patetisk.

Vi är som gjorda för att gå sönder.

Tunn hud, bräcklig benstomme.
Ömtåliga organ.
Sådana är förutsättningarna.

Så svåra att få helt hållbara.

Det finns alltid sådant som gått sönder, som brustit, blivit skevt och fel. Relationer som skadats så illa att det enda som blivit möjligt är att vända dem ryggen.

Och visst är det en befrielse att slänga det trasiga på tippen också. Slippa laga och streta med det som slutat fungera.

Skönt att köpa något nytt och fräscht.

Jag tänkte nog faktiskt att det mesta i livet skulle förtjänas. Att det gällde att vara sparsam och idog.

Jag såg ett konto framför mig där jag satte in omsorg och kärlek för att sedan plocka ut när jag behövde.

Det jag förtjänat.

Sorg är en helt frisk reaktion, men tystnaden gjorde dig sjuk. Du kunde inte uttrycka det du bar inom dig för att du trodde att det var fel. År efter år, levde du vidare med dina sorgekor i bröstet. Det gick. Men priset var högt för när du stängde in all sorg så stängde du också glädjen ute.

Hur skulle jag fånga mitt trauma i text? Skulle jag kunna angripa det från ett annat håll? Studera det när det inte märkte att det var iakttaget? Kanske fånga det snabbt med en håv? Eller hade det gömt sig i underjorden? Borde jag kanske försöka lirka fram det ur sin håla med nya metoder? Agna kroken med en ny slags föda?

Jag växte upp på 80-talet och ingen jag kände talade om dyslexi. Att stava fel var ett tecken på slarv. Att vara en försumlig person. Eller lite korkad kanske. Det kunde folk tro. Det var komiskt med stavfel också.

Det har verkat obegripligt att jag varit så besatt av att skriva om det som gjort ont och som ingen annan velat tänka på. I början visste jag inte vad det handlade om. Det vet jag nu.